Många gamla bakom galler

Är gamla människor lika kriminella som unga? Nej, inte alls. De yngre är i alla fall  kraftigt överrepresenterade i landets fängelser. Bara 1,8 procent av fångarna har fyllt 65, men i befolkningen som helhet är det nästan 19 procent som passerat den åldersgränsen.

Bekymmersamt är emellertid att antalet pensionärer på anstalt har ökat de senaste åren, samtidigt som antalet intagna totalt har minskat.  Den 1 oktober 2003 satt bara 45 gamlingar i fängelse.  2011 var det 92, en fördubbling.

Landets domstolar ser inte hög ålder som en förmildrande omständighet om en bank eller värdetransport blir rånad. Det fick den så kallade ”gubbligan” erfara för ett år sedan. Äldste ligamedlemmen, en 71-åring, fick sju års fängelse.

De här gubbarna är vana att sitta inne, men det blir ändå tufft för dem i kriminalvården, sa en representant för KRIS  till Svenska Dagbladet.

Det är dyrare att ha folk i fängelse än på äldreboende. Men vilket är trivsammast?
(Bilden är från Norrtäljeanstalten och tagen av Kriminalvården).
 
Svenska Dagbladet hade också träffat landets äldsta kvinnliga fånge, en 77-åring som dömts för att ha dängt till en släkting med yxa. Kvinnan gick med rullator och klagade över höga trösklar och andra hinder, men trodde att fängelset trots allt var bättre än ett äldreboende.

För samhället är det dyrare att ha åldringarna i fängelse än på vårdhem. Det kan skilja 400 kronor om dygnet eller mer.  Ersättningen för det arbete som fångarna utför är minst sagt blygsam, knappt elva kronor i timmen. Pensionärer behöver i och för sig inte arbeta i fängelset, men de bor inte gratis, utan får betala för mat och husrum. Den som bara har garantipension får inte många hundralappar kvar i månaden.

Men varför klaga? Spöstraffet avskaffades för mer än 150 år sedan och de intagna behöver inte betala för sina randiga fångdräkter, eller vad de nu har på sig numera. Fångarna får se på teve, spela dragspel och ta emot besök. Till skillnad från i USA får de fängelsedömda behålla sin rösträtt.

Drygt 5 000 personer sitter inne i Sverige. Vilket parti fiskar efter deras röster? Idag lovar väl inget av dem att släppa fångarna loss.

Karlsson


Var är gubbarna?

Kulturtanten är en ofta använd klyscha (av män) för att beskriva och - nedvärdera något äldre damers intresse för kultur i olika former; teater, studiecirklar, museibesök, utställningar konserter, bokcirklar osv. Klyschan är inte bara elak och förminskande, den är sorgligt sann. Så sann att vi män borde skämmas.

Härförleden bjöd Finlandsinstitutet (gratis) in till afton om den eminenta och säregna konstnärinnan Helene Schjerfbeck, född 1862 i Helsingfors, död 1946 i Saltsjöbanden utanför Stockholm. (Wikipedia, där också bilden är hämtad).

 Nationalmuseums chef Berndt Arell samtalade med författaren Lena Holger med anledning av Holgers nya bok om den finlandssvenska konstnären. Boken utgår från ett hundratal av de mer än 6000 brev Schjerfbeck skrev, och gav en spännande inblick i ett stort och säreget konstnärskap och liv. Och kastade dessutom ljus över en epok i vårt östra grannland.

Det var fullspikat till sista plats, extrastolar sattes in. Varhelst jag blickade satt där kvinna vid kvinna, några sippande på ett glas vitt vin. Säkerligen var de en bit över tre hundra. Det gick inte att räkna dem alla.

Det gjorde det däremot med herrarna. Med hjälp av en snabb okulär besiktning kom jag fram till nitton åhörare av manskön. Först var vi bara arton, men när tillresta svågern infann sig steg siffran till nitton och därmed procentsatsen dramatiskt.

Nitton män av tre hundra kvinnor! Den som är road av procentsatser kan snabbt räkna ut att siffran stannar deprimerande långt under tioprocentstrecket.

Situationen är inte direkt ny, inte iakttagelsen heller. I utredning efter utredning, i kulturartikel efter kulturartikel slås fast att det är äldre och medelålders damer som publikt bär upp kulturlivet.

Dags för en ny kulturrevolution! Kom igen gubbar! Var är ni?

Eller för att travestera ett reklamuttryck för ostbågarnas värld: ”Var är polarna?”

Tilläggas kan att den 10 november öppnas en stor utställning på Waldemarsudde i Stockholm där en mängd av Schjerfbecks målningar visas.

”Kulturtanterna” kommer bergsäkert att ta tillfället i akt att se den. Häng på också, ni gubbar! Skyll inte på att ni inte har tid. Det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg, buss 47 eller stilla vandra genom ett höstfagert Stockholm ut till Djurgården.

Kantor


Varför slutar det inte rinna?

För oss med fritidshus – sportstuga som man sa på den gamla goda tiden – är det dags att tappa vatten ur rör och beredare. Kort sagt att tömma systemet. Fast man kan undra om inte detta obönhörligen pågår i våra kroppar på ålderns höst.

Frågan som vid tömningen dök upp var denna: Hur många liter rymmer en 50 liters vattenberedare? 50 liter svarar besserwissern, och det är förstås fel. Beredaren rymmer minst det  tredubbla.

Varför slutar det annars inte att rinna? Det rann och rann ur kopparrören på muggen. Efter en och en halv timma av golvsittande och betraktande av hur vatten ömsom droppade ömsom rann, fick det vara nog. Benen vräkte, stelheten tilltog och tålamodet tröt.  Läste i bruksansvisningen (vilket jag förstås borde gjort långt tidigare) att en svart liten ratt skulle dras moturs och sedan medurs, och en blank skruv skulle lossas och sedan skruvas fast. Vilket jag negligerat men nu gjorde.

Vad hände? På ett antal röda sekunder forsade vatten ur ett annat rör och behållaren var plötsligt tömd . Magic! Måste förstås läsa på bättre till nästa höst. Fast å andra sidan. Hade jag från början gjort det jag borde, skulle jag inte haft en varmvattenberedare att filosofera över. Eller som Tomas Tranströmer skriver i dikten

Gläntan: ”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Kommer också att tänka på Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Han intervjuade en gång höjdhopparen Patrik Sjöberg. ”Hur fort kan du hoppa?” Innan den förbryllade höjdhopparen var färdig med svaret fortsatte Kurtan: ”Vad är det lägsta du har hoppat?”

Egentligen samma slags existentiella frågor som hur mycket vatten en 50 liters varmvattenberedare rymmer. Man irrar, tycks gå vilse, men finner oväntade svar.

                                                                                                                                            Kantor

Slutar aldrig rinna.

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        


Aldrig för gammal

Den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney är 65 år gammal. Han ser yngre ut, har knappt några gråa hårstrån, men det är möjligt att han färgar håret. Det har inte framgått av rapporteringen i svenska medier, inte heller om han äter värktabletter eller blodförtunnande  mediciner. Kanske borde han ta något lugnande för att undvika fler förhastade och klumpiga uttalanden.

I svenska ögon är Mitt Romney en gammal man, en pensionär, senior, veteran, silverrygg, grå panter  eller föredetting. Han  kan nu bli världens mäktigaste man, han kan starta ett nytt världskrig, fast han egentligen borde sitta i en gungstol på sitt gods och låta sina uppassare läsa högt ur okomplicerade detektivromaner. Eller?

Sveriges mäktigaste man, statsminister Fredrik Reinfeldt (bilden) , är bara 47 år och kunde vara barn till Mitt Romney. Ingen svensk partiledare är över 60 år, äldst är Stefan Löfven,  57.

Yngst är Annie Lööf och Gustav Fridolin, som båda fyllt 29 i år och nätt och jämnt har slutat läsa Kalle Anka och flyttat hemifrån.

Pensionärsorganisationen PRO kräver, förstås, att fler äldre människor ska engageras i politiken. ”I Sverige är det omöjligt att utse en partiledare som fyllt 60 år, det ungdomliga lyfts fram som något självklart positivt”, skriver PRO-arna harmset i sitt nya handlingsprogram.

Ungdomar är bra att ha, men först på sikt, när vi äldre har gjort vårt. Och det kan dröja.

Ingen svensk statsminister i modern tid, det vill säga under min livstid, har varit äldre än 50 år när han tillträtt.  Olof Palme var bara 42, Tage Erlander 45 och Göran Persson 47.  Vid 65 års ålder hade alla lämnat sina uppdrag, utom Erlander, som väntade tre år till. Palme stod ju på tillväxt.

Så är det inte i andra länder. I Kina anses man, efter vad jag hört, inte riktigt vuxen för politiska toppjobb förrän man fått barnbarn och går med käpp.

Ronald Reagan, som var respekterad i USA men ganska hånad i Sverige, var 78 år gammal när han efter åtta år avgick som president. I Sverige hade han för länge sedan forslats till ett äldreboende, fått matlåda från en cateringfirma och blivit inlåst om natten.

Konrad Adenauer  (bilden) var en ännu kraftfullare person. Han blev västtysk förbundskansler när han var 73 år och satt kvar tills han fyllt 87. Det är ju helt otroligt!  Skulle Fredrik Reinfeldt upprepa den prestationen får han sitta kvar till 2052. Då skulle  ryske presidenten Vladimir Putin och schlagersångerskan Kikki Danielsson fyllt 100 år och Stefan Löfven hade behövt ledsagare och personlig assistent  för att kunna delta i  partiledardebatter.

Karlsson

PS. Detta inlägg skrevs i oktober 2012. I dag vet vi hur det gick i presidentvalet. USA tackade nej till den erfarne och beprövade Romney och valde om den fjorton år yngre Barack Obama. Nu sitter vi med hjärtat i halsgropen. Vi vet inte när Obama i ett ungdomligt raseriutbrott trycker på kärnvapenknappen och ödelägger halva jordklotet, inklusive min nyinköpta dammsugare och mina barnbarn och deras fyra katter.


Hur man undviker att vara för snabb

Prolog.
Han var i 70-årsåldern, bar hästsvans och kulmagen gick inte av för hackor. Och han var häpnadsväckande snabb. På några ynka meter tog han täten på Norrtälje busstation när buss 637 släppte av oss passagerare, nästan alla seniorer. (Ändå hade vi inte varit på gratis resa till Åland). God tvåa var en dam med randig dramaten och ett knippe lila flox i vänster hand vars kronblad såg aningen deprimerade ut. På lätta ben följde hon hästsvansen. Hon skuggades av en annan dam i vitt hår och besynnerliga jeans som hon möjligen ärvt av ett barnbarn som ville att farmor skulle se lite mera ungdomlig ut. Först på fjärde plats låg jag själv i racet mellan Norrtäljebussen och Stockholmsbussen denna afton i september.

Akt 1.
Jag, en gammal maratonlöpare, drog på allt vad de 65-åriga benen tillät men kunde inte följa tättrion. Hjärtat bankade, den första svettpärlan syntes på pannan. Fjärdeplatsen förföll obeveklig, och jag tänkte att ”f-n att jag ska drabbas av samma öde som Sven Nylander”. Ni minns den gamle 400-meters häcklöparen som aldrig räckte till när det verkligen gällde. Nylander – den ständige fyran, alltid precis utanför pallen.
Akt 2.
Jag ökade takten och knappade in på tanterna men kom inte förbi. Hästsvansen stod redan parkerad längst fram i kön med ett försmädligt leende över det illröda ansiktet och det lika röda SL-kortet i handen vilket han köpt till reducerat pris.
Akt 3.
Men så körde Stockholmsbussen fram och dörrarna hamnade exakt där tanterna och jag stod. Hästsvansen hade varit för snabb, kommit för långt fram i kön. När chauffören öppnade smet jag förbi det vita håret. Tanten med dramaten hade dock varit med förr och blockerade.
Nåja, jag knep en hedrande andraplats och kunde tack och lov undgå att bli en ny Nylander. Fick dessutom en av de åtråvärda fönsterplatserna med panoramautsikt längst fram. Inte illa.
Akt 4.
När hästsvansen kom upp på dubbeldeckarens andra våning såg han sig ilsket ikring. Besegrad, förpassad till den förnedrande fjärdeplatsen och ett säte i mitten av bussen.
Epilog och sens moral.
Bästa senior, var snabb när du ska byta buss. Men var inte för snabb, det kan straffa sig, och förpassa dig till den försmädliga fjärdeplatsen.

Kantor


RSS 2.0