Varför slutar det inte rinna?
För oss med fritidshus – sportstuga som man sa på den gamla goda tiden – är det dags att tappa vatten ur rör och beredare. Kort sagt att tömma systemet. Fast man kan undra om inte detta obönhörligen pågår i våra kroppar på ålderns höst.
Frågan som vid tömningen dök upp var denna: Hur många liter rymmer en 50 liters vattenberedare? 50 liter svarar besserwissern, och det är förstås fel. Beredaren rymmer minst det tredubbla.
Varför slutar det annars inte att rinna? Det rann och rann ur kopparrören på muggen. Efter en och en halv timma av golvsittande och betraktande av hur vatten ömsom droppade ömsom rann, fick det vara nog. Benen vräkte, stelheten tilltog och tålamodet tröt. Läste i bruksansvisningen (vilket jag förstås borde gjort långt tidigare) att en svart liten ratt skulle dras moturs och sedan medurs, och en blank skruv skulle lossas och sedan skruvas fast. Vilket jag negligerat men nu gjorde.
Vad hände? På ett antal röda sekunder forsade vatten ur ett annat rör och behållaren var plötsligt tömd . Magic! Måste förstås läsa på bättre till nästa höst. Fast å andra sidan. Hade jag från början gjort det jag borde, skulle jag inte haft en varmvattenberedare att filosofera över. Eller som Tomas Tranströmer skriver i dikten
Gläntan: ”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Kommer också att tänka på Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Han intervjuade en gång höjdhopparen Patrik Sjöberg. ”Hur fort kan du hoppa?” Innan den förbryllade höjdhopparen var färdig med svaret fortsatte Kurtan: ”Vad är det lägsta du har hoppat?”
Egentligen samma slags existentiella frågor som hur mycket vatten en 50 liters varmvattenberedare rymmer. Man irrar, tycks gå vilse, men finner oväntade svar.
Kantor
Slutar aldrig rinna.
