Allt är inte mörker på Södermalm
Allt är inte nattsvart även om brottsligheten i huvudstaden grasserar. Som de många källarinbrotten vilka i princip aldrig klaras upp. Själva har vi fått förrådet uppbrutet, muddrat och tillstökat mer än en gång. Men det ryms också en god portion ärlighet i vår vackra huvudstad.
Häromkvällen var en vän och jag ute och åt en bit mat. Jag hade cyklat till T-stationen och ställt ifrån mig cykeln eftersom det är ganska långt till restaurangen ifråga. På tricken (OBS! ålderdomligt uttryck för spårvagn, av äldre även brukat för T-bana) kom jag plötsligt ihåg att jag hade glömt att stänga av lyset på framlampan och demontera densamma. Samt låsa cykeln. Framför mig såg jag en blinkade fyr i Stockholmsnatten. Och hur den lockade till sig Södermalms mindre nogräknade medborgare, som kanske kunde ha nytta av lampan. Vid exempelvis källarinbrott. Blundade jag fanns det ingen cykel alls.
Berättade om glömskan för vännen och båda konstaterade – något lakoniskt – att det var nog ajöss med lampan. Och förmodligen hojen. Åtminstone med batteriet.
Men icke. När jag långt senare på kvällen återvände stod cykeln, till min glada förvåning, kvar badande i mörker. Kunde konstatera att lampan, en sån där som man med ett klick monterar av och på, också satt kvar som en liten fågel på styret.
Inte nog med det. Någon omtänksam själ hade dessutom haft vänligheten att stänga av den blinkande fyrbåken.
Med såväl behållen cykel som lampa kunde jag trampa hemåt i den nattsvarta Stockholmsnatten upplyst av denna solskenshistoria.
Vem påstod att det inte finns hopp om mänskligheten?
Kantor
Allt fler olympiska hjältar
Jag är ingen stor idrottsexpert, det finns några som är större, men jag protesterar mot att Sveriges insats i Sotji hyllas som vår bästa genom tiderna med femton medaljer, de flesta av litet lägre valör.
Antalet medaljer som delas ut i olympiska vinterspel har ökat okontrollerat. Vid de första spelen, i Chamonix 1924, fanns fjorton grenar på programmet och de 258 tävlande fick dela på 42 medaljer. Bara elva kvinnor deltog, alla i konståkning.
Till OS i Sarajevo 1984 hade antalet medaljer ökat till 144 och de svenska hjältarna, med Gunde Svan och Thomas Wassberg i spetsen, tog fyra guld och roffade också åt sig fyra silver och brons. Sverige kom på femte plats i medaljligan, precis som vi gjorde i Lake Placid 1980 och i Calgary 1988. I Sotji hamnade vi först på fjortonde plats, långt efter norrmän, vitryssar och polacker. Vi fick inte jubla över några individuella segrar, guldmedaljerna kom i skidstafetterna.
Det tävlades i 98 grenar i Sotji, vilket innebär att 294 medaljer hängdes runt halsarna på de aktiva. 5,1 procent av medaljregnet föll över svenskarna mot 6,2 procent i Sarajevo 1984 och 5,5 procent i Turin 2006, bara som en liten jämförelse.
Från Turin-OS hemförde vi fjorton medaljer, varav sju guld, och hamnade före Norge i medaljligan. De största svenska profilerna var Peter Forsberg, Mats Sundin och Anja Persson.
Jo, det är klart, det är inte bara antalet grenar och medaljer och hjältar som har ökat explosivt sedan de första spelen för 90 år sedan, utan också antalet nationer som deltar och antalet aktiva. Alla vill ha med sig någonting hem, även om man kommer från trakter där man aldrig sett skymten av is och snö. Framför allt har det blivit fler grenar inom utförsåkningen. I Chamonix tävlade man endast i nordisk kombination. I dag finns det grenar på programmet som hade fått Sixten Jernberg att gapskratta, som puckelpist, skicross, halfpipe och slopestyle.
Snart kommer vi att skicka folk till vinter-OS för att åka sparkstötting, kasta snöboll och bygga snögubbar, det senare en typisk bedömningssport som konståkning och freestyle. Efter att ha grubblat och tjafsat i tjugo minuter meddelar domarna att lag Kronblom från Sverige har besegrat lag Besserwisser från Österrike med fyra poäng. Den svenska snögubben hade en längre näsa.
Karlsson
