Varför inte bli lärare?

I tider som dessa borde man bli lärare, så mycket som det satsas på ”skolan”. Överbuden haglar. Alliansen lovar mindre klasser, fler lärare, högre löner, massor av betalda lov. Sossarna ligger hack i häl. Uppmärksamheten är ständigt pågående. Låt vara att en del är negativ som Pisa-rapporten, men vafan: all uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet.

Alltså – man borde bli lärare. Redan hör jag motargumenten: För gammal för att sadla om, för gammal för att banka in lite vett och hyfs i de otacksamma snorungarna, det är samhällsekonomiskt olönsamt med gamlingar som lärare då de är tröga i roten. Eller - valparna sitter bara och fingrar på sina smartphones och skulle tycka att gubben där framme – eller om han med hjälp av rollator orkar trava mellan bänkradera – är obsolet. Om de hade känt till ordet. Men de gör det inte.

Alltså – 67 år snart fyllda – och för gammal för ett lappkast i tillvaron. Nix pix. Klart man är för gammal, eller för ung. Så har det alltid hetat. För gammal för sex, för ung för sex. För gammal för jorden-runt-resa, eller för ung.För gammal för sig själv, fast man känner sig ung i själen som en fjortis.

Sånt får man ta som framtidsmänniska. Så låt mig helt sakligt ge följande upplysande kalkyler gällande min egen ringa person:

Låts säga att jag börjar på Lärarhögskolan till hösten, det behövs ju knappt promille av en poäng för att lyckas med den bedriften. Tre år av slappa studier, och som kronan på verket en akademisk uppsats som man lätt som en plätt plankar från en redan färdigskriven dylik. Uppsatsen skulle kunna handla om att vara för gammal som lärare.

Efter tre-fyra år är man redo att ta ett nappatag med slynglarna ute i verkligheten, som Göran Hägglund brukar säga. Då är man kanske fyllda 71 bast och redo att göra karriär som förstelärare, rektor eller varför inte adjunkt? Många sköna slantar in på kontot. Efter ett par år av en hopskrapad förmögenhet tar man ett sabbatshalvår och gör den där jorden-runt-resan.  Batterierna måste ju laddas. Då är man ännu inte 75 och har minst femton år kvar i katedern (vilket vackert ord!).

För gammal för dylikt, påstår ni igen. Hur många studenter hoppar inte av utbildningen, hur många nya lärare hoppar inte av yrket, svarar jag. Många. Vilken resurs sitter inte på parkbänkarna i dag - och i morgon - och matar duvor (eller jagar röda lappar i snabbköpen), i stället för att bibringa kommande släkten vett och etikett, bildning och kunskap. Samtidigt som vi skulle förstärka vår egen magra pension skulle vi kunna skjuta upp pensionsuttaget och således förstärka statens finanser. Dylikt är inte kattskit.

Så bästa Alliansregering samt Stefan Löfven och hans tilltänka partners: Gör ett utspel om seniora lärare i skolan. Då är valsegern er som i en liten ask. Ty skolan är valets viktigaste fråga. Men de små liven med sina smartphones och bakåtvända värstingmössor är faktiskt inte det viktigaste vi har. Det är vi gråsprängda. Både som slumrande pedagogisk resurs och statsfinansiell faktor.

Till sist en fråga: Finns pekpinnen och flanellografen kvar i klassrummet?

 

Kantor


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0