Rätten till våra krämpor
Är man pensionär bör man ha vissa privilegier. Som att få lufta smärre krämpor. Vi har ju traskat genom livet utan att knota och klaga, snutit ungar och pliktskyldigt infunnit oss på jobbet – trots för låg lön, snacksaliga kolleger och chefer som inte till fullo förstått att uppskatta ens talanger.
Nu är det vår tid. Och den tiden stavas de smärre krämpornas skördetid. Man behöver bara nämna sömnapné, restless legs, trög mage, gråstarr, sviktande minne, illasittande lösgaddar, utslitna höftleder, knarrande knäleder, lomhördhet för att inte säga begynnande inkontinens och tilltagande dåligt humör för att behovets omfattning ska bli begripligt.
Själv drabbades jag av ryggskott för en tid sedan. Eller diskbråck, ischias eller vad det nu kan vara – kärt barn har många namn. Googla och ni får veta allt om denna krämpa och hur man beter sig för att lindra/bli kvitt den.
Det är inte kul att ha ont i ryggen. Att ta sig i och ur sängen blir en prövning. Att få på sig brallorna eller torka sig därbak är en smärteuforisk upplevelse.
Men man biter ihop och hasar vidare på linoleummattan, når omsider klädhyllan i hallen där jacka, strumpor och skor ska på. För vem vill gå ner till Ica/Konsum utan strumpor och skor trots att det beskrivs som något efterlängtat i Blåsippan ute i backarna står? Ginge man ut med kläderna på trekvart, eller knappt med några kläder alls, skulle man förmodligen haffas för förargelseväckande beteende alternativt bli föremål för en demensutredning. Ingetdera är särskilt lockande.
Ska förstås inte klaga, det finns de som har det värre.
Eller – kanske är det vad man ska göra – klaga. Och kräva att folk lyssnar. När jag berättade om mina smärtor för sonen, gav han mig rådet att gå till doktorn. Ena dottern gav inget råd alls utan fortsatte att prata om sitt. Den andra dottern svarade överhuvudtaget inte i telefon, vilket jag i och för sig kan förstå. Jag hade redan ringt och beklagat mig tre gånger på två timmar.
Men inte bara barnen ska lyssna – alla i vår närmaste omgivning bör visa lyhördhet, intresse och empati. Och respekt för våra surt förvärvade små åkommor. Ty krämpor är ju ett högintressant ämne när man börjat åtnjuta pensionärsrabatt på bio och buss.
Varför skulle det annars ventileras i alla möjliga och omöjliga sammanhang?
Kantor
