Var är gubbarna?

Kulturtanten är en ofta använd klyscha (av män) för att beskriva och - nedvärdera något äldre damers intresse för kultur i olika former; teater, studiecirklar, museibesök, utställningar konserter, bokcirklar osv. Klyschan är inte bara elak och förminskande, den är sorgligt sann. Så sann att vi män borde skämmas.

Härförleden bjöd Finlandsinstitutet (gratis) in till afton om den eminenta och säregna konstnärinnan Helene Schjerfbeck, född 1862 i Helsingfors, död 1946 i Saltsjöbanden utanför Stockholm. (Wikipedia, där också bilden är hämtad).

 Nationalmuseums chef Berndt Arell samtalade med författaren Lena Holger med anledning av Holgers nya bok om den finlandssvenska konstnären. Boken utgår från ett hundratal av de mer än 6000 brev Schjerfbeck skrev, och gav en spännande inblick i ett stort och säreget konstnärskap och liv. Och kastade dessutom ljus över en epok i vårt östra grannland.

Det var fullspikat till sista plats, extrastolar sattes in. Varhelst jag blickade satt där kvinna vid kvinna, några sippande på ett glas vitt vin. Säkerligen var de en bit över tre hundra. Det gick inte att räkna dem alla.

Det gjorde det däremot med herrarna. Med hjälp av en snabb okulär besiktning kom jag fram till nitton åhörare av manskön. Först var vi bara arton, men när tillresta svågern infann sig steg siffran till nitton och därmed procentsatsen dramatiskt.

Nitton män av tre hundra kvinnor! Den som är road av procentsatser kan snabbt räkna ut att siffran stannar deprimerande långt under tioprocentstrecket.

Situationen är inte direkt ny, inte iakttagelsen heller. I utredning efter utredning, i kulturartikel efter kulturartikel slås fast att det är äldre och medelålders damer som publikt bär upp kulturlivet.

Dags för en ny kulturrevolution! Kom igen gubbar! Var är ni?

Eller för att travestera ett reklamuttryck för ostbågarnas värld: ”Var är polarna?”

Tilläggas kan att den 10 november öppnas en stor utställning på Waldemarsudde i Stockholm där en mängd av Schjerfbecks målningar visas.

”Kulturtanterna” kommer bergsäkert att ta tillfället i akt att se den. Häng på också, ni gubbar! Skyll inte på att ni inte har tid. Det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg, buss 47 eller stilla vandra genom ett höstfagert Stockholm ut till Djurgården.

Kantor


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0