Varför inte bli lärare?

I tider som dessa borde man bli lärare, så mycket som det satsas på ”skolan”. Överbuden haglar. Alliansen lovar mindre klasser, fler lärare, högre löner, massor av betalda lov. Sossarna ligger hack i häl. Uppmärksamheten är ständigt pågående. Låt vara att en del är negativ som Pisa-rapporten, men vafan: all uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet.

Alltså – man borde bli lärare. Redan hör jag motargumenten: För gammal för att sadla om, för gammal för att banka in lite vett och hyfs i de otacksamma snorungarna, det är samhällsekonomiskt olönsamt med gamlingar som lärare då de är tröga i roten. Eller - valparna sitter bara och fingrar på sina smartphones och skulle tycka att gubben där framme – eller om han med hjälp av rollator orkar trava mellan bänkradera – är obsolet. Om de hade känt till ordet. Men de gör det inte.

Alltså – 67 år snart fyllda – och för gammal för ett lappkast i tillvaron. Nix pix. Klart man är för gammal, eller för ung. Så har det alltid hetat. För gammal för sex, för ung för sex. För gammal för jorden-runt-resa, eller för ung.För gammal för sig själv, fast man känner sig ung i själen som en fjortis.

Sånt får man ta som framtidsmänniska. Så låt mig helt sakligt ge följande upplysande kalkyler gällande min egen ringa person:

Låts säga att jag börjar på Lärarhögskolan till hösten, det behövs ju knappt promille av en poäng för att lyckas med den bedriften. Tre år av slappa studier, och som kronan på verket en akademisk uppsats som man lätt som en plätt plankar från en redan färdigskriven dylik. Uppsatsen skulle kunna handla om att vara för gammal som lärare.

Efter tre-fyra år är man redo att ta ett nappatag med slynglarna ute i verkligheten, som Göran Hägglund brukar säga. Då är man kanske fyllda 71 bast och redo att göra karriär som förstelärare, rektor eller varför inte adjunkt? Många sköna slantar in på kontot. Efter ett par år av en hopskrapad förmögenhet tar man ett sabbatshalvår och gör den där jorden-runt-resan.  Batterierna måste ju laddas. Då är man ännu inte 75 och har minst femton år kvar i katedern (vilket vackert ord!).

För gammal för dylikt, påstår ni igen. Hur många studenter hoppar inte av utbildningen, hur många nya lärare hoppar inte av yrket, svarar jag. Många. Vilken resurs sitter inte på parkbänkarna i dag - och i morgon - och matar duvor (eller jagar röda lappar i snabbköpen), i stället för att bibringa kommande släkten vett och etikett, bildning och kunskap. Samtidigt som vi skulle förstärka vår egen magra pension skulle vi kunna skjuta upp pensionsuttaget och således förstärka statens finanser. Dylikt är inte kattskit.

Så bästa Alliansregering samt Stefan Löfven och hans tilltänka partners: Gör ett utspel om seniora lärare i skolan. Då är valsegern er som i en liten ask. Ty skolan är valets viktigaste fråga. Men de små liven med sina smartphones och bakåtvända värstingmössor är faktiskt inte det viktigaste vi har. Det är vi gråsprängda. Både som slumrande pedagogisk resurs och statsfinansiell faktor.

Till sist en fråga: Finns pekpinnen och flanellografen kvar i klassrummet?

 

Kantor


Ryskt hot mot grillbaren

Blir det krig nu? Den ryska aggressionen mot Ukraina har skapat panik bland svenska politiker och militärer, och det talas nu allmänt om förstärkning av försvaret och en återmilitarisering av Gotland.

Även vi som bor i Upplands Väsby och Sollentuna är oroade. Vi bor strategiskt vid sjön Norrviken, och både Arlanda och Rosenbad ligger inom skotthåll. Om Putin placerar bestyckade ubåtar i Norrviken skulle inte bara brandstationen och OK-Q8-macken kunna utsättas för attacker utan också Norrvikens Grill vid pendeltågsstationen. Då står vi där utan mosbrickor och räkmajonnäs.

Kommer ryssarna hit ockuperar de säkert Väsbys nya, skottsäkra gymnasium för att förvara sprängmedel och ammunition. De intar också det nya Vilundabadet och låter soldaterna vässa konditionen genom att cykla på gymmet och åka i vattenrutschkanan.

För någon vecka sedan hade Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet exakt samma bild på sina förstasidor, en sammanbiten Vladimir Putin omgiven av två muskulösa för att inte säga småfeta generaler. Bilden som ges på nyhetsplats och i ledarkommentarer är också densamma i båda tidningarna (och i SVT): Putin är ingen fin kille. Han är visserligen folkvald president, han är välrakad och nykter, men bakom den polerade ytan döljer sig säkert en liten Stalin. En ryss är alltid en ryss, om än i ny förpackning.

Det svenska försvaret har aldrig i historien varit svagare än i dag deklarerade ett par forskare på DN debatt nyligen. Och vi minns ju hur det gick i Poltava för tre hundra år sedan. Den svenska armén blev krossad. Även om vår nuvarande ÖB Sverker Göranson säkert är en skickligare fältherre än den uppblåste Karl XII sså hjälps det ju inte om vi saknar manskap, kulor och krut.

Jag har villalarm, säkerhetslås och brandsläckare, men om det en morgon ligger ett par ryska krypskyttar bakom vinbärsbuskarna har jag inget annat att försvara mig med än spade och högtrycksspruta

Men jag sviker inte mitt land. Jag svänger hotfullt med spaden och kopplar på högtrycket.

 

Karlsson

Ingen fin kille. 

 

 

 

 

 

 

 

    
                                     

I

 

 


Allt är inte mörker på Södermalm

Allt är inte nattsvart även om brottsligheten i huvudstaden grasserar. Som de många källarinbrotten vilka i princip aldrig klaras upp. Själva har vi fått förrådet uppbrutet, muddrat och tillstökat mer än en gång. Men det ryms också en god portion ärlighet i vår vackra huvudstad.

Häromkvällen var en vän och jag ute och åt en bit mat. Jag hade cyklat till T-stationen och ställt ifrån mig cykeln eftersom det är ganska långt till restaurangen ifråga. På tricken (OBS! ålderdomligt uttryck för spårvagn, av äldre även brukat för T-bana) kom jag plötsligt ihåg att jag hade glömt att stänga av lyset på framlampan och demontera densamma. Samt låsa cykeln. Framför mig såg jag en blinkade fyr i Stockholmsnatten. Och hur den lockade till sig Södermalms mindre nogräknade medborgare, som kanske kunde ha nytta av lampan. Vid exempelvis källarinbrott. Blundade jag fanns det ingen cykel alls.

Berättade om glömskan för vännen och båda konstaterade – något lakoniskt – att det var nog ajöss med lampan. Och förmodligen hojen. Åtminstone med batteriet.

Men icke. När jag långt senare på kvällen återvände stod cykeln, till min glada förvåning, kvar badande i mörker. Kunde konstatera att lampan, en sån där som man med ett klick monterar av och på, också satt kvar som en liten fågel på styret.

Inte nog med det. Någon omtänksam själ hade dessutom haft vänligheten att stänga av den blinkande fyrbåken.

Med såväl behållen cykel som lampa kunde jag trampa hemåt i den nattsvarta Stockholmsnatten upplyst av denna solskenshistoria.

Vem påstod att det inte finns hopp om mänskligheten?

 

Kantor


Allt fler olympiska hjältar

Jag är ingen stor idrottsexpert, det finns några som är större, men jag protesterar mot att Sveriges insats i Sotji hyllas som vår bästa genom tiderna med femton medaljer, de flesta av litet lägre valör.

Antalet medaljer som delas ut i olympiska vinterspel har ökat okontrollerat. Vid de första spelen, i Chamonix 1924, fanns fjorton grenar på programmet och de 258 tävlande fick dela på 42 medaljer. Bara elva kvinnor deltog, alla i konståkning.

Till OS i Sarajevo 1984 hade antalet medaljer ökat till 144 och de svenska hjältarna, med Gunde Svan och Thomas Wassberg i spetsen, tog fyra guld och roffade också åt sig fyra silver och brons. Sverige kom på femte plats i medaljligan, precis som vi gjorde i Lake Placid 1980 och i Calgary 1988. I Sotji hamnade vi först på fjortonde plats, långt efter norrmän, vitryssar och polacker. Vi fick inte jubla över några individuella segrar, guldmedaljerna kom i skidstafetterna.

 Det tävlades i 98 grenar i Sotji, vilket innebär att 294 medaljer hängdes runt halsarna på de aktiva. 5,1 procent av medaljregnet föll över svenskarna mot 6,2 procent i Sarajevo 1984 och 5,5 procent i Turin 2006, bara som en liten jämförelse.

Från  Turin-OS hemförde vi fjorton medaljer, varav sju guld, och hamnade före Norge i medaljligan. De största svenska profilerna var Peter Forsberg, Mats Sundin och Anja Persson.

Jo, det är klart, det är inte bara antalet grenar och medaljer och hjältar  som har ökat explosivt sedan de första spelen för 90 år sedan, utan också antalet nationer som deltar och antalet aktiva. Alla vill ha med sig någonting hem, även om man kommer från trakter där man aldrig sett skymten av is och snö.  Framför allt har det blivit fler grenar inom utförsåkningen. I Chamonix tävlade man endast i nordisk kombination. I dag finns det grenar på programmet som hade fått Sixten Jernberg att gapskratta, som puckelpist, skicross, halfpipe och slopestyle.

Snart kommer vi att skicka folk till vinter-OS för att åka sparkstötting, kasta snöboll och bygga snögubbar, det senare en typisk bedömningssport som konståkning och freestyle. Efter att ha grubblat och tjafsat i tjugo minuter meddelar domarna att lag Kronblom från Sverige har besegrat lag Besserwisser från Österrike med fyra poäng. Den svenska snögubben hade en längre näsa.

Karlsson

Träning inför inför snögubbebyggande i nästa vinter-OS.
 
 

Tomtar på hyllan och loftet

Tomtar på loftet eller hyllan

Barna, barnbarna, släkt och vänner har gått hem, själva har vi gått hem från helgernas tillställningar hos de nämnda. En bit julost insvept i plastfolie förtorkar i kylskåpet, medan julknäcket i skafferiet blir allt segare. Granen är nerklippt, grenarna förpassade till en svart sopsäck vilken i sin tur är förpassad till en behållare i grovsoprummet. Det sistnämnda för tankarna till styckmord, det kan inte hjälpas, ni får säga vad ni vill.

Allt är över, allt förbi, inget kommer åter.

Julen, nyåret, annandagen känns avlägsna. Tack för att vardagen är tillbaka. Jämnheten och det invanda och välkända, dessa välsignelsebringade tillstånd, ligger som en gnistrande gåvor var dag, var morgon och var kväll. Inte ens Centerns omdiskuterade förslag till månggifte förmår rubba på detta. Undrar just om programmakarna i sann liberal anda tänkte sig att även en fru kunde ha flera män? Säkert gjorde de det, skrivningen var ju välanalyserad in i minsta detalj. Liksom idén om den ”solidariska” platta skatten, d v s att alla ska avstå lika mycket oavsett inkomst, arv, förmögenhet och så vidare. Inte mer än rätt, kan man tycka, att kassabiträdet på Lidl erlägger lika hög skatteprocent på sin furstliga deltidsinkomst (10-12000 kr) som Annie Lööf på sin månadslön som partiledare (151 000 kr). Solidaritet måste få kosta. 

Härligt är det i alla fall att vardagen är här! Vila, kravlöshet. Ibland något att förfasa sig över. Sen kan man krypa in i den grå tomheten och grotta in sig i snöslasket. Nu ska julklappsboken läsas, i vart fall är det ambitionen. Hittills har det dock stannat vid just ambition, men man måste ha uppsatta mål.

Men vafalls? En jultomte i form av en liten porslinsljusstake har trotsat tingens ordning, och finurligt gömt sig på en hylla i köket bakom Vår Kokbok. Dammvippan stöter till den när det sista juldammet ska avlägsnas. Ett tecken, ett trots? Rent av en anarkist? En revoltör? Tomten vacklar till men återfinner i sista stund balansen. Skärper jag hörseln tycks den säga: ”Tänk och skriv du vad du vill gubbe, jag finns likväl kvar. För inbilla dig inte att du kan städa undan mig, jag kommer tillbaka och slår i glasen. Igen och igen.”

Kantor


Surprice, surprice

Det är härligt med riktig vinter i den kungliga huvudstaden. Då får man pulsa i halvmeterhög snö kring benen med annan snö piskande i ansiktet på en sträcka från Slussen till Skanstull. Sånt ger frisk luft, starka ben och god aptit. Annars hade man suttit som en gammal soffpotatis i t-banan eller i en blå buss mot Södermalms höjder och löpt uppenbar risk att smittas av vinterkräksjuka. Men det gjorde man alltså inte. T-banan var som vanligt hemsökt av växelfel och de blå bussarna var för klena för väglaget och hade ersatts av de röda bussarna som dock hade annat för sig och inte kom.

Det klass-2-varnade snöfallet är självfallet boven i dramat. Det är det alltid. Alltså samma visa samma årstid – ingen ansvarig hade en aning om vad som komma skulle. Trots det som inträffade i fjol, förfjol och förförfjol. Alltid samma surprice, alltid samma handfallenhet, alltid samma krumbukter. Att man aldrig lär sig.

Bor vi inte i ett vackert och trevligt land i närheten av Nordpolen? Lackar det inte mot jul? Snöar det inte om vintern? Brukar inte folk trots detta bege sig till arbetet, gå på pensionärsbingo och hämta och lämna sina ungar på dagis? Jag bara undrar.

I morgon ska jag skotta fram bilen som står på en förortsgata. Och som vanligt är snöskyffeln på landet och borsten bortsprungen. Brukar det inte snöa om vintern? Lär man sig aldrig?

Nej, tydligen inte. Människans minne är selektivt, och tur är nog det.

Kantor

Foto: Lars Epstein

 


Fattiga men fria bloggare

Sveriges framgångsrikaste bloggare, i ekonomiska termer, är modebloggaren Kenza Zouiten, som förra året drog in drygt 2,3 miljoner kronor. Det uppger sajten Nyheter 24 och uppgiften har sedan spritts på andra håll på nätet. På andra plats kommer en annan modeskribent, Sofi Fahrman, med intäkter på 941 000 kronor. Välkända Isabella Löwengrip, ”Blondinbella”, tjänade drygt en halv miljon.

Det är bara kvinnor i den yttersta toppen. Äldre manliga bloggare ser man inte skymten av. Jag och Kantor kommer inte i närheten av summor som de kvinnliga bloggarna håvar in på sina utläggningar om kläder, smink och nöjesliv. Vi tjänar ingenting. De annonser som förekommer på sidan har vi inte bett om och rår inte över.

Vi skiter i hur vi klär oss och om marknaden tycker om oss. Vi står helt fria från alla kommersiella, politiska och religiösa intressen. Vi behöver inte ta några hänsyn. Vi skriver vad som faller oss in och får vi inga infall skriver vi i alla fall.

Karlsson


Rätten till våra krämpor

Är man pensionär bör man ha vissa privilegier. Som att få lufta smärre krämpor. Vi har ju traskat genom livet utan att knota och klaga, snutit ungar och pliktskyldigt infunnit oss på jobbet – trots för låg lön, snacksaliga kolleger och chefer som inte till fullo förstått att uppskatta ens talanger.

Nu är det vår tid. Och den tiden stavas de smärre krämpornas skördetid. Man behöver bara nämna sömnapné, restless legs, trög mage, gråstarr, sviktande minne, illasittande lösgaddar, utslitna höftleder, knarrande knäleder, lomhördhet för att inte säga begynnande inkontinens och tilltagande dåligt humör för att behovets omfattning ska bli begripligt.

Själv drabbades jag av ryggskott för en tid sedan. Eller diskbråck, ischias eller vad det nu kan vara – kärt barn har många namn. Googla och ni får veta allt om denna krämpa och hur man beter sig för att lindra/bli kvitt den.

Det är inte kul att ha ont i ryggen. Att ta sig i och ur sängen blir en prövning. Att få på sig brallorna eller torka sig därbak är en smärteuforisk upplevelse.

Men man biter ihop och hasar vidare på linoleummattan, når omsider klädhyllan i hallen där jacka, strumpor och skor ska på. För vem vill gå ner till Ica/Konsum utan strumpor och skor trots att det beskrivs som något efterlängtat i Blåsippan ute i backarna står? Ginge man ut med kläderna på trekvart, eller knappt med några kläder alls, skulle man förmodligen haffas för förargelseväckande beteende alternativt bli föremål för en demensutredning. Ingetdera är särskilt lockande.

Ska förstås inte klaga, det finns de som har det värre.

Eller – kanske är det vad man ska göra – klaga. Och kräva att folk lyssnar. När jag berättade om mina smärtor för sonen, gav han mig rådet att gå till doktorn. Ena dottern gav inget råd alls utan fortsatte att prata om sitt. Den andra dottern svarade överhuvudtaget inte i telefon, vilket jag i och för sig kan förstå. Jag hade redan ringt och beklagat mig tre gånger på två timmar.

Men inte bara barnen ska lyssna – alla i vår närmaste omgivning bör visa lyhördhet, intresse och empati. Och respekt för våra surt förvärvade små åkommor. Ty krämpor är ju ett högintressant ämne när man börjat åtnjuta pensionärsrabatt på bio och buss.

Varför skulle det annars ventileras i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

Kantor

 


Färre döda med Fredrik Reinfeldt

Världens äldsta människa har avlidit, 132 år gammal. Det meddelade de georgiska myndigheterna för någon månad sedan. Många tvivlade emellertid på att den bortgångna  kvinnan verkligen var så gammal och antydde att åldern hade friserats för att främja försäljningen av georgiskt vin och yoghurt, som anses bidra till att människor i de kaukasiska länderna uppnår hög ålder.

Av en ren slump upptäckte jag något annat som kan förlänga livet. Enligt en två år gammal forskningsrapport från Institutet för bostads- och urbanforskning i Gävle har det visat sig att män som äger sommarstugor lever litet längre än andra män. För kvinnor har fritidshuset däremot ingen betydelse. Man kan ju tänka sig att männen sitter på bryggan och metar hela dagarna medan kvinnorna sliter i det primitiva köket, som saknar såväl varmvatten som  diskmaskin och elvisp.

En annan omständighet, som kan påverka livslängden och ännu inte utforskats, är den politiska makten. Spelar det någon roll om landet styrs av en borgerlig regering eller en socialdemokratisk?

Jag kan nu konstatera, efter vissa statistikstudier, att det har stor betydelse. Under Göran Perssons sista år vid makten dog 91 177 svenskar. Då hade han ändå lyckats pressa ner siffrorna från 95 000 avlidna år 2002.

Förra året (2011), med muntergöken Fredrik Reinfeldt som statsminister, avled knappt 90 000 människor och 2010 dog 90 400. Och då ska man komma ihåg att folkmängden hade ökat med flera hundra tusen sedan år 2002.

Det här har inte alls uppmärksammats i den politiska debatten. Mina rön kommer sannolikt att ge Moderaterna den ammunition som krävs för att krossa oppositionen i kommande valrörelse. Partistrategen Per Schlingmann (bilden) sänder ett omskakande budskap till väljarna: ”Är du rädd om livet, vill du behålla dina nära och kära, rösta moderat! Fast några av er kan väl skänka en stödröst till Centern eller Kristdemokraterna, som annars riskerar att få lämna det ljuva riksdagslivet i förtid.”

Den rödgröna oppositionen muttrar och menar att i Reinfeldts brutala och glädjefattiga samhälle vill ingen leva en dag längre än nödvändigt.

                                                                                                                                                    Karlsson


Dardel, Aalto och en blompotta

Nyligen sålde auktionshuset Bukowskis Nils Dardels målning Vattenfallet för 25 miljoner kronor, vilket sägs vara rekord för ett svenskt modernistiskt verk. Dåliga tider för många är uppenbarligen goda för andra. Den då blott 33-årige konstnären målade tavlan i Paris 1921.

På plats kunde jag följa auktionen. Andäktig tystnad under budgivningen följdes av ett diskret mummel när det sista miljonstrecket passerades. Själv satte jag tänderna i ett rött och inbjudande  äpple som auktionsfirman bjöd på, som – skulle det visa sig – var ganska ruttet inuti.

Varvid tankarna vandrade till en gul gammal plastpotta och en något bleknad brodyrtavla i vårt källarförråd. Tavlan är från tidigt 1970-tal och konstnären/konstnärinnan är så vitt jag vet okänd, i vart fall är det inte en Dardel. Motivet är en solros. Hade tänkt skänka den till Myrorna. Men nu kanske jag ska ligga på den några år, man vet aldrig hur konstvärldens vindar blåser.

Ett par veckor senare säljer Bukowskis inkromet i en sjukhussal designad av den finska nationalikonen Alvar Aalto. En maläten garderob har utropspriset 20 000 – 25 000 kronor, ett tvättställ 4 000 -5 000 kr. Ja, allting går att sälja med mördande reklam.

 Varvid jag fattade beslutet att ändå kånka iväg solrosen till Myrorna. Men pottan stannar i familjens ägo, den kan bli en raritet med tiden och förvandlas till en guldkantad pensionsförsäkring för något av barnbarnen.

Kantor


Många gamla bakom galler

Är gamla människor lika kriminella som unga? Nej, inte alls. De yngre är i alla fall  kraftigt överrepresenterade i landets fängelser. Bara 1,8 procent av fångarna har fyllt 65, men i befolkningen som helhet är det nästan 19 procent som passerat den åldersgränsen.

Bekymmersamt är emellertid att antalet pensionärer på anstalt har ökat de senaste åren, samtidigt som antalet intagna totalt har minskat.  Den 1 oktober 2003 satt bara 45 gamlingar i fängelse.  2011 var det 92, en fördubbling.

Landets domstolar ser inte hög ålder som en förmildrande omständighet om en bank eller värdetransport blir rånad. Det fick den så kallade ”gubbligan” erfara för ett år sedan. Äldste ligamedlemmen, en 71-åring, fick sju års fängelse.

De här gubbarna är vana att sitta inne, men det blir ändå tufft för dem i kriminalvården, sa en representant för KRIS  till Svenska Dagbladet.

Det är dyrare att ha folk i fängelse än på äldreboende. Men vilket är trivsammast?
(Bilden är från Norrtäljeanstalten och tagen av Kriminalvården).
 
Svenska Dagbladet hade också träffat landets äldsta kvinnliga fånge, en 77-åring som dömts för att ha dängt till en släkting med yxa. Kvinnan gick med rullator och klagade över höga trösklar och andra hinder, men trodde att fängelset trots allt var bättre än ett äldreboende.

För samhället är det dyrare att ha åldringarna i fängelse än på vårdhem. Det kan skilja 400 kronor om dygnet eller mer.  Ersättningen för det arbete som fångarna utför är minst sagt blygsam, knappt elva kronor i timmen. Pensionärer behöver i och för sig inte arbeta i fängelset, men de bor inte gratis, utan får betala för mat och husrum. Den som bara har garantipension får inte många hundralappar kvar i månaden.

Men varför klaga? Spöstraffet avskaffades för mer än 150 år sedan och de intagna behöver inte betala för sina randiga fångdräkter, eller vad de nu har på sig numera. Fångarna får se på teve, spela dragspel och ta emot besök. Till skillnad från i USA får de fängelsedömda behålla sin rösträtt.

Drygt 5 000 personer sitter inne i Sverige. Vilket parti fiskar efter deras röster? Idag lovar väl inget av dem att släppa fångarna loss.

Karlsson


Var är gubbarna?

Kulturtanten är en ofta använd klyscha (av män) för att beskriva och - nedvärdera något äldre damers intresse för kultur i olika former; teater, studiecirklar, museibesök, utställningar konserter, bokcirklar osv. Klyschan är inte bara elak och förminskande, den är sorgligt sann. Så sann att vi män borde skämmas.

Härförleden bjöd Finlandsinstitutet (gratis) in till afton om den eminenta och säregna konstnärinnan Helene Schjerfbeck, född 1862 i Helsingfors, död 1946 i Saltsjöbanden utanför Stockholm. (Wikipedia, där också bilden är hämtad).

 Nationalmuseums chef Berndt Arell samtalade med författaren Lena Holger med anledning av Holgers nya bok om den finlandssvenska konstnären. Boken utgår från ett hundratal av de mer än 6000 brev Schjerfbeck skrev, och gav en spännande inblick i ett stort och säreget konstnärskap och liv. Och kastade dessutom ljus över en epok i vårt östra grannland.

Det var fullspikat till sista plats, extrastolar sattes in. Varhelst jag blickade satt där kvinna vid kvinna, några sippande på ett glas vitt vin. Säkerligen var de en bit över tre hundra. Det gick inte att räkna dem alla.

Det gjorde det däremot med herrarna. Med hjälp av en snabb okulär besiktning kom jag fram till nitton åhörare av manskön. Först var vi bara arton, men när tillresta svågern infann sig steg siffran till nitton och därmed procentsatsen dramatiskt.

Nitton män av tre hundra kvinnor! Den som är road av procentsatser kan snabbt räkna ut att siffran stannar deprimerande långt under tioprocentstrecket.

Situationen är inte direkt ny, inte iakttagelsen heller. I utredning efter utredning, i kulturartikel efter kulturartikel slås fast att det är äldre och medelålders damer som publikt bär upp kulturlivet.

Dags för en ny kulturrevolution! Kom igen gubbar! Var är ni?

Eller för att travestera ett reklamuttryck för ostbågarnas värld: ”Var är polarna?”

Tilläggas kan att den 10 november öppnas en stor utställning på Waldemarsudde i Stockholm där en mängd av Schjerfbecks målningar visas.

”Kulturtanterna” kommer bergsäkert att ta tillfället i akt att se den. Häng på också, ni gubbar! Skyll inte på att ni inte har tid. Det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg, buss 47 eller stilla vandra genom ett höstfagert Stockholm ut till Djurgården.

Kantor


Varför slutar det inte rinna?

För oss med fritidshus – sportstuga som man sa på den gamla goda tiden – är det dags att tappa vatten ur rör och beredare. Kort sagt att tömma systemet. Fast man kan undra om inte detta obönhörligen pågår i våra kroppar på ålderns höst.

Frågan som vid tömningen dök upp var denna: Hur många liter rymmer en 50 liters vattenberedare? 50 liter svarar besserwissern, och det är förstås fel. Beredaren rymmer minst det  tredubbla.

Varför slutar det annars inte att rinna? Det rann och rann ur kopparrören på muggen. Efter en och en halv timma av golvsittande och betraktande av hur vatten ömsom droppade ömsom rann, fick det vara nog. Benen vräkte, stelheten tilltog och tålamodet tröt.  Läste i bruksansvisningen (vilket jag förstås borde gjort långt tidigare) att en svart liten ratt skulle dras moturs och sedan medurs, och en blank skruv skulle lossas och sedan skruvas fast. Vilket jag negligerat men nu gjorde.

Vad hände? På ett antal röda sekunder forsade vatten ur ett annat rör och behållaren var plötsligt tömd . Magic! Måste förstås läsa på bättre till nästa höst. Fast å andra sidan. Hade jag från början gjort det jag borde, skulle jag inte haft en varmvattenberedare att filosofera över. Eller som Tomas Tranströmer skriver i dikten

Gläntan: ”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Kommer också att tänka på Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Han intervjuade en gång höjdhopparen Patrik Sjöberg. ”Hur fort kan du hoppa?” Innan den förbryllade höjdhopparen var färdig med svaret fortsatte Kurtan: ”Vad är det lägsta du har hoppat?”

Egentligen samma slags existentiella frågor som hur mycket vatten en 50 liters varmvattenberedare rymmer. Man irrar, tycks gå vilse, men finner oväntade svar.

                                                                                                                                            Kantor

Slutar aldrig rinna.

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        


Aldrig för gammal

Den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney är 65 år gammal. Han ser yngre ut, har knappt några gråa hårstrån, men det är möjligt att han färgar håret. Det har inte framgått av rapporteringen i svenska medier, inte heller om han äter värktabletter eller blodförtunnande  mediciner. Kanske borde han ta något lugnande för att undvika fler förhastade och klumpiga uttalanden.

I svenska ögon är Mitt Romney en gammal man, en pensionär, senior, veteran, silverrygg, grå panter  eller föredetting. Han  kan nu bli världens mäktigaste man, han kan starta ett nytt världskrig, fast han egentligen borde sitta i en gungstol på sitt gods och låta sina uppassare läsa högt ur okomplicerade detektivromaner. Eller?

Sveriges mäktigaste man, statsminister Fredrik Reinfeldt (bilden) , är bara 47 år och kunde vara barn till Mitt Romney. Ingen svensk partiledare är över 60 år, äldst är Stefan Löfven,  57.

Yngst är Annie Lööf och Gustav Fridolin, som båda fyllt 29 i år och nätt och jämnt har slutat läsa Kalle Anka och flyttat hemifrån.

Pensionärsorganisationen PRO kräver, förstås, att fler äldre människor ska engageras i politiken. ”I Sverige är det omöjligt att utse en partiledare som fyllt 60 år, det ungdomliga lyfts fram som något självklart positivt”, skriver PRO-arna harmset i sitt nya handlingsprogram.

Ungdomar är bra att ha, men först på sikt, när vi äldre har gjort vårt. Och det kan dröja.

Ingen svensk statsminister i modern tid, det vill säga under min livstid, har varit äldre än 50 år när han tillträtt.  Olof Palme var bara 42, Tage Erlander 45 och Göran Persson 47.  Vid 65 års ålder hade alla lämnat sina uppdrag, utom Erlander, som väntade tre år till. Palme stod ju på tillväxt.

Så är det inte i andra länder. I Kina anses man, efter vad jag hört, inte riktigt vuxen för politiska toppjobb förrän man fått barnbarn och går med käpp.

Ronald Reagan, som var respekterad i USA men ganska hånad i Sverige, var 78 år gammal när han efter åtta år avgick som president. I Sverige hade han för länge sedan forslats till ett äldreboende, fått matlåda från en cateringfirma och blivit inlåst om natten.

Konrad Adenauer  (bilden) var en ännu kraftfullare person. Han blev västtysk förbundskansler när han var 73 år och satt kvar tills han fyllt 87. Det är ju helt otroligt!  Skulle Fredrik Reinfeldt upprepa den prestationen får han sitta kvar till 2052. Då skulle  ryske presidenten Vladimir Putin och schlagersångerskan Kikki Danielsson fyllt 100 år och Stefan Löfven hade behövt ledsagare och personlig assistent  för att kunna delta i  partiledardebatter.

Karlsson

PS. Detta inlägg skrevs i oktober 2012. I dag vet vi hur det gick i presidentvalet. USA tackade nej till den erfarne och beprövade Romney och valde om den fjorton år yngre Barack Obama. Nu sitter vi med hjärtat i halsgropen. Vi vet inte när Obama i ett ungdomligt raseriutbrott trycker på kärnvapenknappen och ödelägger halva jordklotet, inklusive min nyinköpta dammsugare och mina barnbarn och deras fyra katter.


Hur man undviker att vara för snabb

Prolog.
Han var i 70-årsåldern, bar hästsvans och kulmagen gick inte av för hackor. Och han var häpnadsväckande snabb. På några ynka meter tog han täten på Norrtälje busstation när buss 637 släppte av oss passagerare, nästan alla seniorer. (Ändå hade vi inte varit på gratis resa till Åland). God tvåa var en dam med randig dramaten och ett knippe lila flox i vänster hand vars kronblad såg aningen deprimerade ut. På lätta ben följde hon hästsvansen. Hon skuggades av en annan dam i vitt hår och besynnerliga jeans som hon möjligen ärvt av ett barnbarn som ville att farmor skulle se lite mera ungdomlig ut. Först på fjärde plats låg jag själv i racet mellan Norrtäljebussen och Stockholmsbussen denna afton i september.

Akt 1.
Jag, en gammal maratonlöpare, drog på allt vad de 65-åriga benen tillät men kunde inte följa tättrion. Hjärtat bankade, den första svettpärlan syntes på pannan. Fjärdeplatsen förföll obeveklig, och jag tänkte att ”f-n att jag ska drabbas av samma öde som Sven Nylander”. Ni minns den gamle 400-meters häcklöparen som aldrig räckte till när det verkligen gällde. Nylander – den ständige fyran, alltid precis utanför pallen.
Akt 2.
Jag ökade takten och knappade in på tanterna men kom inte förbi. Hästsvansen stod redan parkerad längst fram i kön med ett försmädligt leende över det illröda ansiktet och det lika röda SL-kortet i handen vilket han köpt till reducerat pris.
Akt 3.
Men så körde Stockholmsbussen fram och dörrarna hamnade exakt där tanterna och jag stod. Hästsvansen hade varit för snabb, kommit för långt fram i kön. När chauffören öppnade smet jag förbi det vita håret. Tanten med dramaten hade dock varit med förr och blockerade.
Nåja, jag knep en hedrande andraplats och kunde tack och lov undgå att bli en ny Nylander. Fick dessutom en av de åtråvärda fönsterplatserna med panoramautsikt längst fram. Inte illa.
Akt 4.
När hästsvansen kom upp på dubbeldeckarens andra våning såg han sig ilsket ikring. Besegrad, förpassad till den förnedrande fjärdeplatsen och ett säte i mitten av bussen.
Epilog och sens moral.
Bästa senior, var snabb när du ska byta buss. Men var inte för snabb, det kan straffa sig, och förpassa dig till den försmädliga fjärdeplatsen.

Kantor


Om

Min profilbild

RSS 2.0