Surprice, surprice
Det är härligt med riktig vinter i den kungliga huvudstaden. Då får man pulsa i halvmeterhög snö kring benen med annan snö piskande i ansiktet på en sträcka från Slussen till Skanstull. Sånt ger frisk luft, starka ben och god aptit. Annars hade man suttit som en gammal soffpotatis i t-banan eller i en blå buss mot Södermalms höjder och löpt uppenbar risk att smittas av vinterkräksjuka. Men det gjorde man alltså inte. T-banan var som vanligt hemsökt av växelfel och de blå bussarna var för klena för väglaget och hade ersatts av de röda bussarna som dock hade annat för sig och inte kom.
Det klass-2-varnade snöfallet är självfallet boven i dramat. Det är det alltid. Alltså samma visa samma årstid – ingen ansvarig hade en aning om vad som komma skulle. Trots det som inträffade i fjol, förfjol och förförfjol. Alltid samma surprice, alltid samma handfallenhet, alltid samma krumbukter. Att man aldrig lär sig.
Bor vi inte i ett vackert och trevligt land i närheten av Nordpolen? Lackar det inte mot jul? Snöar det inte om vintern? Brukar inte folk trots detta bege sig till arbetet, gå på pensionärsbingo och hämta och lämna sina ungar på dagis? Jag bara undrar.
I morgon ska jag skotta fram bilen som står på en förortsgata. Och som vanligt är snöskyffeln på landet och borsten bortsprungen. Brukar det inte snöa om vintern? Lär man sig aldrig?
Nej, tydligen inte. Människans minne är selektivt, och tur är nog det.
Kantor
Foto: Lars Epstein
